I skuggan av ett krig Sommaren 1939. Stöveltramp på gatorna. Öronbedövande jubel från folkmassorna. Armar som sträcktes mot den mustaschprydde mannen i bilen och människor som vrålade sitt: "Heil Hitler!"

Så var det i många tyska städer, och så var det också i Hamburg, där Karin Lundin tillsammans med sin man tillbringade en tid, som etsat sig fast i hennes minne. Hon sitter där framför mig i sitt trivsamma vardagsrum i huset i Söderbärke, där hon bott tillsammans med sin nuvarande man sedan 1980. "Jag växte upp i ett kristet hem", säger hon och berättar om flickan, som växte upp i Åsarna i Jämtland, där fadern var predikant inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och modern lärarinna. Som mycket ung gifte sig Karin med en man, som också tillhörde EFS och arbetade som assistens i sjömanskyrkan i Hamburg, dit Karin följde sin nyblivne make. Han hade kort före bröllopet upplevt "Kristallnatten", då judiska affärer förstördes och plundrades. Karin berättar omen jude, innehavare av en guldsmedsaffär, som gripits under den natten och kommit tillbaka senare, då med bara ett öra.

Sjömanskyrkan i Hamburg

Sjömanskyrkan i Hamburg var en stor byggnad, vackert belägen vi Elbe och med många våningar under det tornförsedda taket. I bottenvåningen fanns en stor samlingssal med svenska tidningar och böcker, där det ofta bjöds på musik och annan underhållning. Salen användes för många ändamål. Dit kom sjömännen naturligtvis, där fanns en svens klubb, affärsmän, ingenjörer och andra, och där fanns inte minst en svens syförening. Medlemmarna i den var svenskor, gifta med eller änkor efter tyskar, och de levde ofta i knappa förhållanden. Men varje sommar ställde den svenska klubben till med bjudningar för dem, och då kunde de få äta sig riktigt mätta. I andra våningen fanns själva kyrkan, en riktig kyrka med predikstol och allt, säger Karin, där man hade högmässa varje söndag. Organisten var även jazzpianist och inte alltid så bra på att växla till kyrkomusik, så Karin fick ofta tjänstgöra som organist.

Kontroll

Även de två pastorsfamiljerna bodde i kyrkobyggnaden, som också inrymde en svensk skola samt bostad för lärarinna. Denna var en frispråkig person, som inte hade mycket till övers för Hitler och nazismen. Hon umgicks bl a med en professorsfamilj, vilket resulterade i att mannen förlorade sin professur. Kontrollen var hård i det sena 30-talets Tyskland! Karin minns att SS-män ofta kom till kyrkan för att "kontrollera". Men Karin var också husmor. Ibland kunde längtan efter Sverige och svensk mat bli stor, och då gick hon ner till hamnen och såg, om det kommit in några svenska båtar. Det kunde hända, att kocken gav henne lite sill!

Faror

Familjerna i kyrkan levde ibland farligt. Högst uppe på vinden fanns ett par små rum, där de någon gång kunde gömma judiska flyktingar för en kortare tid. Umgänget med föreståndaren på svenska sjömanshemmet var också vanskligt, eftersom denne var Hitlerentusiast. Och under sommaren förstärktes spänningen. Man såg mycket militärer på gatorna, trupper marscherade, engelska kyrkan rekvirerades av staten, och Hitler reste genom landet på sina "eriksgator", överallt hälsad av jublande människoskaror. Och så kom 1 september, och kriget far ett faktum. Hamburg mörklades, och redan efter någon vecka kom order från svenska konsulatet att Karin och hennes man måste lämna landet. Kyrkan stängdes, de sattes på ett militärtåg tillsammans med andra svenska kvinnor och barn. En kuslig stämning rådde på vägen upp genom Tyskland och Danmark, innan de åter kunde sätta fötterna på svensk mark. Och Karin blev hemmafru uppe i Boden, där några av hennes barn fortfarande bor kvar. Men nu är hon Söderbärkebo, trivs bra och älskar naturen här. Då och då går tankarna tillbaka till tiden i Hamburg, och jag är övertygad om att hon som de flesta av oss önskar: Aldrig mera krig! Intervjun gjord av Inga Nordquist och publicerad i Kyrkfönstret Söderbärke församling 2/99