1937 tog han chansen att bli assistens i Svenska Sjömanskyrkan i Hamburg och det blev trå år fyllda av intensivt arbete för sjömännen, innan situationen blev ohållbar. Kriget hade blossat upp och Jonas Nordin blev tvungen att överge staden. Men när han och assistenten i norska sjömanskyrkan kom till Köpenhamn 1939 möttes de av löpsedlar där det stod att de var goda utsikter till fred. Jonas norske kollega vände tillbaks till Hamburg och det blev hans dör, när Norska kyrkan senare jämnades med marken under ett bombanfall. Han har på nära håll sett både Adolf Hitler, Goebbels, Mussolini och de andra som uppviglade Europa på 30-talet och en gång kände han sig tvungen att själv göra en Hitlerhälsning. Han har hämtat utkastade kraftigt berusade svenska sjömän i Hamburgs hamnkrogkvarter och sett till att de fått en trygg säng att sova i. Johan har fått vara en trygg påminnelse om de svenska sjömännens hemlang i ett stormigt 30-tals Europa.

Byggde för levande

Minnena kommer över honom och det är inte lite han fått vara med om hittills. Vi sitter i Församlingsgården, det hus han själv som kyrkorådsledamot var med om att besluta bygga. - Det va somliga som ville bygga ett krematorium istället, men jag hörde till dem som tyckte att det var större anledning att arbeta för de levande än för de döda, säger Joans. - Från början är jag ångermanlänning och det är jag stolt över! Jonas är lantbrukarson, men så småningom blev det bibelstudier på Hagabergs folkhögskola i Södertälje och därefter ett års teologistudier på Johanneslund. Det var under Johannelundsåret som Jonas kom i kontakt med sjömanskyrkans verksamhet. En präst frågade en dag honom och en kamrat om de ville bli assistenter till prästerna i sjömanskyrkorna i Liverpool och Hamburg. Jonas valde Hamburg och kamraten blev Storbritannien troget genom att han faktiskt till och med vigts och tjänstgjort som präst i anglikanska kyrkan.

Tidningar hårdvaluta

Jonas fann sig snabbt till rätta i Gustav Adolfkyrkan i Hamburgs hamn. Det var långa arbetsdagar, som för hans del bestod i att åka ut till de olika svenska båtarna i en liten motorbåt kallad Jollenfürer. De hade principen att besöka manskapet i skansen först och i andra hand befälen. Ofta bjöds det på mat och det hände att Jonas blev bjuden på middag i kaptenshytten också. Han hade tidningar med sig och var alltid lika välkommen ombord. Besättningen fick information och välkomnades till den svenska sjömanskyrkan. Mot slutet av 1939 fick de hämta de svenska tidningarna i den tyska hamntullen och de var då censurerade. Vissa artiklar var nämligen bortklippta. Det fanns en svensk koloni i Hamburg och många av kvinnorna samlades till symöten i kyrkan. Alla ville läsa svenska tidningar och det kvittade att de var flera veckor gamla, berättar Jonas.

Hjälpa redlösa sjömän

På söndagarna fick Jonas hjälpa till med gudstjänsterna med både altartjänst och predikningar, dels i Gustav Adolfkyrkan och dels i Bremen där de hade en anexkyrka. Men så började minskningen av antalet båtar som anlöpte hamnen. Kriget hade börjat och båtar blev torpederade och minsprängda. Arbetslösheten bland sjömännen ökade starkt och det förde med sig att missbruket av alkohol ökade. Inte så sällan fick Jonas och sjömanskyrkans folk hämta redlösa svenska sjömän som kastats ut från någon krog. De togs sedan till det Skandinaviska Sjömanshemmet, där sjömännen fick bo och äta på kredit till de fick "hyra" (jobb) på en båt nästa gång. Med tiden blev det allt värre. Jonas hörde talas om sjömän som till och med tog sitt liv, därför att de gett upp på grund av bland annat arbetslösheten.

Närkontakt med ondska

Runt om i Hamburg gräves djupa skyttegravar och restaurangerna i hamnkvarteren stängdes för att bli härbärgen för mobiliserade soldater. Gatan utanför den Svenska Sjömanskyrkan var en paradgata och vid flera tillfällen höll nazisterna parader för att visa sin styrka. Jonas och hans kolleger har sett både Hitler, Goebbels och de andra nazistledarna på nära håll, hyllade av folkets nazisthälsningar. Jonas får frågan om han själv gjort eller tvingats göra nazisthälsning med utsträckt arm någon gång. - Nej, svarar Jonas snabbt. Men så tänker han efter och minns. Mycket obehagligt - Jo en gång faktiskt. En mindre bilolycka inträffade utanför kyrkan och jag blev kallad som vittne inför domstolen en tid efteråt. Det var mycket obehagligt, berättar Jonas. - Stämningen var otäck när jag satt och väntade på min tur utanför tingssalen. Fångar som fått sin hårda dom fördes gråtande och skrikande bort i handfängsel. Andra satt apatiska med utsläckt livslåga. Så blev det Jonas tur att vittna och han hälsades i salen av lagmännen och domaren, som gjorde en gemensam Hitlerhälsning "Sieg Heil!" - Jag var väldigt nervös och min tyska var inte så bra, så jag tänkte att det var nog bäst att svara med samma mynt. Annars vet man inte hur det gått, säger han med en rysning. Löpsedlar om fred Det blev än värre. Polisen krävde att alla skulle visa sina pass nästan dagligen i olika spärrar och till slut kom order från den svenske generalkonsuln. Svenska myndigheter kunde inte längre garantera svenskarnas säkerhet. Alla som inte hade mycket starka skäl att stanna kvar skulle omedelbart lämna Tyskland. Jonas och många andra lydde uppmaningen och satte sig på tåget mot Sverige. Men i Köpenhamn möttes de hemvändande av löpsedlar som basunerade ut att det fanns goda utsikter till fredsavtal. Det gjorde att Jonas kollega i norska sjömanskyrkan vände åter till sin arbetsplats i Hamburg. Under de allierades bombanfall mot Hamburg senare, förstördes stora delar av Hamburg och när den norska sjömanskyrkan träffades dog också Jonas kollega. Ett av de få hus som var något så när oskadda efter kriget, var den svenska kyrkan i Hamburg och den står fortfarande kvar på samma ställe. Jonas har varit där en gång sedan tjänsteåren. När Jonas kom hem igen på hösten 1939, var naturligtvis stor oro i Sverige också och han blev inkallad på repövning på sitt gamla värnpliktsförband Ing 3 i Boden. Strax efter den var slut kallades han in igen. Sverige mobiliserade sina försvarsstyrkor och Jonas förband låg sedan mobiliserade under 1 ½ år vid norska gränsen i jämtländska Duved. Så småningom fick förbandet order om att omgruppera till Boden och då kom nästa order. Alla förbandets hästar skulle skänkas till Finland. "Finlands sak är vår" lydde parollen och svenska förband skänkte mycket krigsmateriel till de finska styrkorna.

Blev krigsfrivillig

Jonas kände som så många andra unga män, att han behövdes i det svenska försvaret. Därför tog han värvning som krigsfrivillig och tjänstgjorde sedan som sjukvårdare på Ing 3 i Boden fram till 1945 då det åter blev fred i Europa. Sedan dess har han haft en civiltjänst på Ing 3:s personalavdelning fram till 1976, då han pensionerades. Jonas, eller "Farbror Jonas" som vissa bodensare kallar honom, är en engagerad man och han har varit förtroendevald som både kyrkopolitiker och kommunpolitiker i Boden. Under sju år satt han som nämndeman i tingsrätten och så var han ordförande i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS)-missionsförening. Dessutom var han söndagsskollärare under många år. - Jag har varit en av dem som kämpat mycket för ett närmande mellan EFS och Svenska kyrkan, säger Jonas som trots allt tror på kyrkans framtid. - Jag hoppas mycket på att många lekmän kommer att ställa upp. Alltså frivilliga, som känner till kyrkans arbete och vill göra någon form av insats. Det är så många som har något att bidra med har Jonas fått erfara under alla år. Tror på himlen En aktivitet som församlingen driver är Tisdagsträffarna i Församlingsgården och de har fått stor betydelse för honom. - Det är härligt att få träffa andra, dricka kaffe tillsammans och prata. Vi har olika böcker vi samtalar om och så har vi en liten andakt, berättar han. Jonas minns mycket trots sina 85 år och han vågar också se framåt. - Nej, jag är inte rädd för att dö, försäkrar han. Vår Herre kommer att ta hand som sina barn och jag får vara en lite lärjunge. På frågan hur han föreställer sig himlen, om det finns en sådan, svarar han eftertänksamt men förhoppningsfullt. - Himlen ja. Det står ju i skriften att "Era tankar är inte mina tankar" , så det är väl svårt att säga hur det ser ut där.Men det blir säkert en positiv överraskning att komma till himlen! Intervju gjord av Håkan Sjunnesson och publicerad i Kyrkfönstret Överluleå församling 1/97